Det kanske låter enkelt. Det är det inte.

– Komplexa problem kräver komplexa lösningar. Ingen aktör kan lösa en individs problem enskilt, man måste samverka.

Så säger Carolina Klockmo, lektor på Mittuniversitetets institution för hälsovetenskap. Hon leder förstudien tillsammans med Åsa Tjulin, även hon lektor inom hälsovetenskap. I förstudien, som påbörjades i höstas, följer de socialtjänstens
utvecklingsarbete kring samverkan. Kommunen har en ny styrmodell som arbetet utgår ifrån.

Om en individ ramlar ur välfärdens försäkringssystem innebär det att han eller hon hänvisas att söka försörjningsstöd för att klara sin försörjning. Problematiken hos den enskilda individen som hamnar i den situationen är sällan okomplicerad i sig. Förutom en extrem ekonomisk utsatthet förekommer det ofta även fysisk- och/eller psykisk ohälsa, beroendeproblematik och/eller svårigheter med svenska språket. I de fallen krävs det samarbete mellan kommunen och andra myndigheter, till exempel Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

– Människor kan behöva insatser från flera aktörer både internt inom kommunen men också av andra myndigheter. Det kan vara viktigt att socialtjänsten samverkar internt för att vara ett bra stöd för individen, frågan är hur de ska göra det på ett bra sätt? Och när man utvecklar samverkan, vad är det då för lärande som uppstår?

Carolina Klockmo och Åsa Tjulin följer processen via utvecklingsgrupper och träffar med de olika cheferna inom kommunen och hoppas längs vägen kunna svara på vad medarbetarna lär sig kring lärande och värden när de deltar i samverkan.

Olika avdelningar har olika regler, uppdrag, direktiv och så vidare. Men hur ska det här synkas ihop för att det ska bli så bra som möjligt för medborgaren, det hoppas vi kunna svara på sedan, säger Carolina Klockmo.

Vid årsskiftet ska förstudien vara klar. Men redan nu funderar Carolina Klockmo och Åsa Tjulin på en fortsättning. I nästa steg hoppas de kunna studera hur insatserna som socialtjänsten bygger upp fungerar för individerna.