Örasjöberget

Skogslandskap.jpg

Naturreservatet Örasjöbäcken-Storsvedjan bildades 2006 och ligger cirka 3 mil nordväst om Timrå. Området kan nås från flera håll men en iordningställd parkering finns vid Örasjöns nordvästra strand. Reservatet är på 2,3 kvadratkilometer och består av Örasjön, Örasjöbäcken och omgivande naturskogar.

Vid sjön finns vindskydd och om man köpt fiskekort så kan man fiska med handredskap i sjön. I bäcken får man inte fiska.

Örasjöbäcken rinner från Örasjön ner till Laxsjöån. I bäcken finns bland annat öring, stensimpa och flodpärlmussla. Att det finns flodpärlmusslor i bäcken var ett av huvudskälen till att området blev skyddat som naturreservat. Kring bäcken består skogen till stor del av en grandominerad naturskog. I och över bäcken finns bitvis gott om lågor (döda liggande träd) i olika nedbrytningsstadier.

Skogarna i området utgörs till stor del av grannaturskog men även lövrikare partier och tallskogar finns. En tall bör framhävas då den är både gammal och stor. Den är av lokalbefolkningen vida känd och har fått namnet Lerbäckstallen. I brösthöjd är omkretsen cirka 3,4 meter.

Reservatet ingår i EU:s nätverk av skyddade områden inom ramen för Natura 2000. Flodpärlmussla (Margaritifera margaritifera) är ett ovanligt blötdjur som lever i strömmande vatten. I Västernorrlands län finns den i ganska många vattendrag. Förekomsten av arten i Örasjöbäcken var en av huvudanledningarna till att Örasjöbäcken-Storsvedjan gjordes till naturreservat, då det finns en relativt stor förekomst här.

Flodpärlmusslan har en intressant reproduktion. Äggen utvecklas till larver i honans gälar. För att larverna skall kunna utvecklas vidare måste de haka fast på gälbladen hos en lax eller en öring. Att det finns öring i Örasjöbäcken är därför en förutsättning för flodpärlmusslans fortlevnad. Förr i tiden var det vanligt att man plockade musslorna och tömde dem i jakt efter pärlor. Detta är förbjudet idag då flodpärlmusslan är fridlyst i hela Sverige.

En raritet i Örasjöbäcken-Storsvedjans naturreservat är den fridlysta laven långskägg. Den är påträffad på fler än 200 träd och förekomsten är den rikligaste i Medelpad. Arten är starkt tillbakaträngd i Europa och nuvarande utbredning finns i huvudsak i södra Norge och mellersta Sverige. Omkring 90 % av den svenska förekomsten av långskägg finns i Västernorrlands län. Besöker du området är det framförallt i den norra delen, på Storsvedjans nordostsluttningar, du skall hålla ögonen öppna. Här finns flera så kallade moderträd, det vill säga träd med mycket riklig påväxt som fungerar som spridningskälla till andra träd. Arten är nästan uteslutande knuten till gran så det är på de gamla granarna du har störst chans att se den. I detta område finns även andra naturskogsknutna lavar som till exempel violettgrå tagellav som kan betraktas som en följeart till långskägg.

Skogens orördhet och den rika tillgången på död ved i innebär att det finns ett flertal sällsyntare naturskogsknutna arter i området. På lövlågor (låga = död liggande trädstam) är arter som veckticka och kandelabersvamp påträffade och på granlågor växer till exempel stjärntagging, kristallticka rynkskinn, lappticka och rosenticka. Andra naturskogsknutna arter är doftticka på sälg, stor aspticka, aspgelélav och korallblylav på asp. Lunglav växer på både björk, asp och sälg. Reservatet hyser dessutom Medelpads rikaste förekomst av långskägg, se sidan om långskägg.

Enstaka högstubbar av asp med bohål indikerar att platsen är en god hackspettslokal liksom för efterföljande hålbyggare. I området finns spår efter både tretåig hackspett och spillkråka. Den rika tillgången på död ved torde även ge goda förutsättningar för en rik skalbaggsfauna.

Kommentera sidan Dela och tipsa

Sidan uppdaterad den 11 oktober 2018